Ett patent är i princip ett monopol på en idé. Rätten att hindra andra från att använda denna idé utan patentinnehavarens tillstånd. Tanken med patent var att någon som lägger ned enorma resurser på att utveckla ett nytt system av något slag, en ny innovation, ska kunna få sina satsade pengar tillbaka.

Detta ska alltså gynna samhällsutvecklingen i stort eftersom denna person eller företag alltså annars hade avstått från att satsa de här enorma resurserna. Det är alltså samhällsnyttan man ser till, inte individens eller företaget. Så var tanken.

När förlorar patent sin mening?

När någon får patent på något de ändå skulle ha genomfört, oavsett om de fått patent eller ej, eller när företaget eller personen tjänat tillbaka sina satsade resurser gott och väl trots att andra bryter mot patentet. När företag eller personer får patent på saker som de egentligen inte satsat någon energi på att utveckla, exempelvis när de får patent på något som redan är spritt och använt som de själva bara var först att patentera, inte utveckla.

Åter igen, det är samhällets gagn som är ursprungstanken med patent. Inte att det är synd om någon person eller företag.

Mjukvarupatent då?

På senare år har tanken om att ta patent på mjukvara varit på frammarsch. En av de större problemen med detta är att i princip all mjukvaruutveckling innefattar små definierade problem som blivit lösta gång på gång av olika programmerare runt om i världen, dessa fogas sedan samman i en helhet i olika nivåer. Alla program i hela världen har lösningarna på den lägsta nivån gemensamt, i princip alla program har lösningarna på en lite högre nivå gemensamt, och så vidare. Man måste i princip komma upp på den allra högsta nivån, det färdiga programmet, för att hitta något som är unikt och inte ens då brukar det vara helt unikt, det finns alltid alternativ.

Det är ytterst sällan som en unik lösning på ett problem uppstår på lägre nivå, och nästan uteslutande har lösningen på det problemet kommit fram oavsett om de hade fått patent på den lösningen eller ej. Det vanligaste har historiskt sett varit att ta patent på redan existerande och kända lösningar som andra kommit på. Patentinnehavarens satsning av resurser har alltså varit efterforskning av vad de kan ta patent på, inte att ta fram en ny teknologi.

Vad är problemet?

Problemet är att om någon tar patent på en lösning på låg nivå så är det i princip alltid på något som:
1. Är en uppenbar lösning på problemet, vem som helst som hade angripit problemet hade kommit på samma lösning.
2. Problemet hade blivit löst ändå, oavsett incitament om patent.
3. Problemet kan ingå i princip alla datorprogram i hela världen och kommer därför hindra samhällsutvecklingen i en oproportionerlig grad jämfört med vad patentinnehavaren satsat. (eller inte satsat).
4. Alternativa lösningar till samma problem i den materiella världen kan innebära att man får en mindre effektiv process med ett visst antal procent. En alternativ lösning inom mjukvara kan innebära en mindre effektiv process med faktor några miljarder gånger, i praktiken att det inte finns någon alternativ lösning.

Exempel och liknelser.

Jämför med matematiken. Tänk att någon är först med att ta patent på 1+1. Hädanefter måste alla skriva något annat istället, kanske byta ut 1+1 med 3-1. Sedan kanske någon tar patent på 3-1, så håller det på. Det finns en bra anledning att man inte får patent på matematiska formler (så vitt jag vet). Jag tycker att mjukvara har stora likheter med matematik på detta sätt.

Jämför med att måla en tavla. Någon tar patent på att dra penseln nedåt. Hädanefter måste alla måla genom att dra penseln uppåt och åt sidorna, men aldrig nedåt. Sedan tar någon patent på att dra penseln uppåt och åt sidorna. Kanske börjar folk måla med att dutta dit färgen istället. Snart är vi i en situation där målare måste kasta färgen på duken under ena benet baklänges iförd ögonbindel för att inte bryta mot ett patent.

Tänk er följande scenario: Ett företag forskar på läkemedel, det finns en metod att sortera data om proteiner som går att använda. Problemet ingick från början i en hantering av sensordata från ett styrprogram till en missil. Företaget får inte använda den här lösningen och måste istället använda en ineffektiv metod som tar 2 miljoner gånger längre tid. Resultatet är att folk dör i onödan men vapenföretaget vägrar ge med sig. Här är inte användningsområdet ens i närheten av att hota patentinnehavarens affärsområde, så är det ofta i mjukvaruvärlden.

Scenario 2: En tonåring sitter på sitt rum och skriver ett program som han sedan släpper fritt för alla att använda. Vad han inte vet om är att hans program bryter mot 732 st patent. Inte för att han “stulit” någon idé, inte av illvilja, utan helt enkelt att alla delproblem patenterats av stora bolag och att skriva ett program, vilket som helst, kommer bryta mot en mängd patent.

Frågeställningar.

Gör mjukvarupatent mer sammhällsnytta än vad de gör skada? Jag anser inte det.

Särskilt inte nu när det ska införas skarpa straff mot patentintrång. Dessa kan alltså ge tonåringen i scenario 2 här ovan fängelse. Vad detta innebär i praktiken är att endast stora företag har den praktiska möjligheten att skriva program över huvud taget. Tänk Microsoft, Apple, Sun, osv. De har stora patentportföljer och korslicensierar mot varandra för att undvika patentstrider. Ökar detta samhällsnyttan? Givetvis inte, det är rena döden för öppen mjukvara.

Det finns ingen tonåring eller privatperson i världen som har resurser att efterforska alla världens mjukvarupatent för att undvika att bryta mot dem.

Nästa fråga man ställer sig är ju givetvis, borde patent ha utfärdats om det är så lätt att komma på samma lösning att alla kommer göra det av bara farten? Givetvis borde de inte ha utfärdats, tyvärr är det så verkligheten ser ut. Vi färdas mot ett övervakningssamhälle med repressiva lagar där helheten av alla lagar gör att det straffar sig att vara en kreativ och social person. Ett slags fascistsamhälle on acid.