Man är medveten om rummet runt sig men kan fortfarande halvdrömma och ha underliga overkliga känslor. Som bäst är det när man känner sig mysig. Man ligger där och bara passar så himla bra in i kudden och hur täcket råkar ligga, som i en kokong. Man kan vara väldigt varm men ändå inte svettas. Den känslan gillar jag, väldigt tidlöst. Som att man har levat i en simulerad värld men pausar den en liten stund medan man myser där.

Tankarna lever sin egen värld där uppe och man liksom är där under sina tankar och observerar dem, som att man ligger på botten på en bassäng och tittar upp mot ytan, också något jag tycker om. Mörkret framför ögonen är inte riktigt mörkt heller, det flimrar och glöder i färger och former. Det finns en speciell färg som inte går att beskriva där, kanske för att den egentligen blinkar eller nåt. Ungefär som svärdet i det gamla spelet Zelda. Kommer nån ihåg det? Om man pausade så förstod man att den där konstiga färgen som svärdet lyste i egentligen var att det blinkade mellan en drös olika färger snabbt. Den färgen har en del av de där glödande formerna i mörkret. En annan sak är det där med 3d-känslan. Det är inte en mörk vägg framför ögonen, först är det mer som ett koncept på nåt vis, sen blir det en mörk tvådimensionell yta, sen blir det en mörk tvådimensionell yta fast framför en i en 3d-rymd, sen försvinner det och det blir ett djup i mörkret, ungefär som att man har ögonen öppna i ett mörkt rum. Då känner man ett sug i magtrakten.

Det där med färgerna funderade jag över, och den där 3dkänslan. Var i hjärnan bestäms det att det blir så? Varför? Det finns så mycket sånt där här i livet som man aldrig pratar om och som kanske är helt olika mellan olika människor. Bara en sån sak som färger kan jag bli galen på att tänka över. Hur vet man t.ex att man ser samma färger? Om jag ser grönt som rött och tvärtom men har lärt mig från barnsben att det är så färgerna heter så går det ju aldrig att få veta om man faktiskt ser färger likadant, och jag pratar inte färgblindhet utan vad man faktiskt ser för färger. Alla kanske ser helt olika nyanser, en del kanske ser färger som andra aldrig kommer att se för att hjärnan har gjort det så i huvudet. Sånt, liksom hur har evolutionen gjort att det just är den där röda nyansen vi ser i huvudet. Istället för typ grönt eller nåt helt annat som vi inte kan föreställa oss.

Tänk om det är samma sak med känslor, typ att vi har lärt oss att smärta och njutning är bra och dåliga saker, men att två människor kanske känner dom på ombytta platser. Hade man fortfarande eftersträvat njutning om man känt det som smärta men lärt sig från barnsben att det var eftersträvansvärt. Att liksom det hade känts i hjärnan som smärta men att hjärnan fortfarande hade kopplat instinkterna för njutning till det.

För mig känns smärta (fysisk) som något vitt och kallt, något väldigt rent. Det låter som en väldigt ren sinuston. Sorg känns som en sugande känsla, en tvättsvamp med för mycket vatten som det rinner något bubblande ur. Den pulserar långsamt, och sjunker. Glädje känns som en varm brusande gul/röd färg som stiger inom en, som låter som en datorfläkt ungefär. Kärlek är lik glädje men jag kan inte beskriva den riktigt bra än. Ilska är svart brusande och snabbt pulserande. Som varm sot.

Är det någon annan som har tänkt på att försöka beskriva sina känslor såhär? Ibland känns det som att man tar ganska mycket för givet och aldrig pratar så mycket om känslor.

Sånt här kan jag fundera på när jag ligger gjuten där i sängen och bara passar så himla bra, som att jag var gjord för att ligga där just då, och tiden står stilla när jag hittat ett litet skrymsle utanför tiden att vila en stund i.