Perfektion

Människor söker efter det perfekta.

Det perfekta livet, den perfekta drinken, den perfekta partnern, osv.

Men är det något jag lärt mig så är det att perfektion är en imperfekt idé. Visst, det funkar bra i programmering, till en viss gräns, ska det vara för perfekt tar det för lång tid och det blir aldrig färdigt. MEN, som filosofi i stort är den inte särskilt bra. Perfektion innebär stillestånd. Perfektion är en återvändsgränd som inte leder nånstans. Livet är en väg som går mellan kaos och ordning och då menar jag inte bara filosofiskt sett, utan även rent biologiskt sett. Evolutionen hade inte fungerat utan mutationer, en kaosartad förändring av status quo. Den hade inte heller fungerat utan ordning, DNA, som är en oerhört strukturerad och ordnad konstruktion. Men evolutionen har även gett upphov till en viss strävan efter perfektion, vi har mekanismer i cellerna som reparerar och behåller ordningen, en strävan efter perfektionen. Utan denna hade vi inte fungerat utan fått cancer miljoner gånger om innan vi hunnit bli vuxna, bland annat.

Om en varelse blivit så perfekt att inga skador i cellerna någonsin uppstod, den åldrades inte, osv, då hade den arten uppnått ett stillestånd. Den hade gått in i en återvändsgränd där den inte längre kan anpassa sig till en föränderlig omgivning, därför hade den dött ut om t.ex klimatet ändrats. Kanske har det någon gång funnits perfekta varelser i den bemärkelsen på vår planet, men de har i såna fall dött ut för längesen av just den anledningen.

Perfektion är perfekt ordning, det är också perfekt och fullständigt tråkigt. Det kan vara något att fundera över när man strävar efter det perfekta.

This entry was posted in Filosofi and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *