Jag har uppdämd kreativitet, den bubblar inom mig men får inte utlopp. Jag har sparat på den för länge nu, den gör mig rastlös, får mig att småskutta när jag går, att spela meningslösa spel om vartannat, gör att min mage ilar, mina ben sprattlar och mina fingrar kliar. Det är så många idéer som ligger och puttrar längst bort i min hjärna, i rummet där saker sparas tills vidare. Men rummet är inte tillräckligt stort, någonting måste ut. Snart snart, men inte än. Efter nyår blir jag pånyttfödd. Det är ett bra ord. Hur saker än går med allt som kan hända så är det sant. Jag känner lite fatalistisk över hela grejen, vad som än händer händer på nåt vis, men saker har ändrats rejält inom mig. Jag vet att jag brukar säga att jag inte tar skit, men från och med nu är det sant. Det är JAG som ska styra mitt liv, det är JAG som ska följa MINA drömmar. Åh ni kan döma, ni kan snacka skit, ni kan sucka, nedvärdera mig, skratta åt mig, hålla med mig eller till och med kanske älska mig. Det ändrar ingenting, nu är det mitt race som gäller och alla som försöker intala mig något annat kan högtidligen gå och skita ned sig. Jag ska följa mina drömmar och jag är medveten om att det kan skita sig, det ingår liksom i livet, men jag ska tamejfan försöka och det är mer än man kan säga om de flesta flytande döda fiskar här i världen.
Jag ska älska utan rädsla, utan att göra avkall på mig själv.
Jag ska skratta åt det komiska, även om allt annat är sorgligt.
Jag ska gråta när jag är sorgsen, utan att gräva ned mig och fastna i det.
Jag ska ställa upp för mina vänner, men inte glömma mig själv.
Det börjar rinna en tunn rännil genom sprickan i dammen, och den växer.
Jag SKA leva mina drömmar.
Det är rätt inställning. Det är ditt liv, du har det bara en gång och det ska vara dina regler.