Jag blev påmind av Johanna om det härliga med sommarregn. Jag kan inte annat än hålla med. Jag insåg att en av de sakerna jag saknar mest med sommaren faktiskt inte är värmen och solen, utan regnet.
Det är otroligt frigörande. Först lukterna, för mig som känner lukter väldigt bra öppnas en hel symfoni då det börjar regna. Först lukten innan regnet kommer, sen lukten medans det regnar, och sedan lukterna efteråt. Lukt av våt asfalt, lukt av blött hår då man sakta torkar inomhus kanske framför en brasa. Blött trä på en brygga. Nytvättat fräsch handduk som man svept in sig i.
Sedan är det underbart att gå i regnet, att ställa sig med ansiktet mot himlen och bara njuta av den där frigörande känslan. Medan alla andra springer och gömmer sig under tak får jag istället lust att dansa. Det där lagomt hårda regnet som pockar på i vad som verkar vara en evighet. Tiden står stilla och medan man står där och fantiserar sig bort till en annan värld som bara finns i böcker har man evigt liv.
Medan man står där och dansar, skrattar och fylls av glädje står ens vänner en bit bort och undrar exakt hur galen man är. Men nu vet dom i alla fall varför jag inte tycker om att dansa på uteställen och discon, det är så futtigt i jämförelse, inte samma glädje.
DÅ känner jag mig fri som en fågel.
Åh, sommarregn!
Det regn vi får i Skottland är mestadels tungt, grått och otrevligt, men till och med här blir regnet trevligt på sommaren. Allra bäst blir det om man har turen att befinna sig i närheten av en park, för vått gräs luktar så fruktansvärt mycket bättre än våt asfalt (även om till och med asfalt blir mer okej under ett sommarregn). Eller om solen skiner igenom.
*blir alldeles glad*