Piece of The Mind

Skamcensur

February 16th, 2006 by mind

Läs denna artikel. Här är äntligen någon med rötter i Islam som håller med mig på mina tidigare inlägg om censuren, någon som fattat vad det hela handlar om! Starkt rekommenderat.

För er som inte orkar klicka på länken:

BERLIN. Jag är här för att försvara rätten att förolämpa.
Det är min övertygelse att det bräckliga projekt som kallas demokrati inte kan existera utan yttrandefrihet, särskilt i medierna. Journalister får inte undandra sig ansvaret för den yttrandefrihet som människor förnekas i andra hemisfärer.
Jag anser att det var riktigt att publicera karikatyrerna på Muhammed i Jyllands-Posten och att det var rätt att trycka dem igen i andra europeiska tidningar.
Låt mig repetera det hela. Författaren till en barnbok om profeten Muhammed kunde inte hitta några illustratörer. Han påstod att bildmakarna censurerade sig själva i fruktan för våld från muslimer som menar att ingen någonstans ska tillåtas avbilda profeten. Jyllands-Posten beslutade att undersöka saken. De trodde - med all rätt - att det slagets självcensur kan få långtgående konsekvenser för demokratin.
Det var deras plikt som journalister att beställa och publicera teckningar på profeten.
Skam över de tidningar och tv-kanaler som saknade mod att visa sin publik teckningarna från karikatyraffären. Dessa redaktörer lever på yttrandefriheten men accepterar censur. De gömmer sin intellektuella medelmåttighet bakom ädelt klingande begrepp som “ansvarsfullhet” och “känslighet”.
Skam över de politiker som slog fast att det var “onödigt”, “okänsligt”, “hänsynslöst” och “orätt” att publicera och återpublicera. Jag anser att det var korrekt av statsminister Anders Fogh Rasmussen att vägra möta representanter för olika tyranniska regimer som krävde att han skulle begränsa pressens rättigheter. I dag bör vi stå vid hans sida, moraliskt och materiellt. Han är en förebild för alla andra europeiska ledare. Jag önskar att min premiärminister hade Rasmussens mod.
Skam över de europeiska företag i Mellanöstern som skrev “Vi är inte danska” eller “Vi säljer inte danska produkter” i sina annonser. Det är feghet. Nestlé-choklad kommer aldrig att smaka likadant efter det här, eller hur? EU:s medlemsstater borde kompensera danska företag för de skador bojkotterna tillfogat dem.

Vi har dränkts av opinionsvågor om hur smak- och taktlösa teckningarna är - åsikter som understryker att de bara ledde till våld och missämja. Vad gott skulle de nånsin kunna medföra? undrar många.
Jo, bildpubliceringen bekräftade att det finns en vida spridd rädsla bland författare, filmmakare, tecknare och journalister som vill beskriva, analysera och kritisera intoleranta aspekter hos islam i Europa.
Den har också avslöjat närvaron av en betydande minoritet i Europa som inte förstår eller inte vill acceptera regelverket i en liberal demokrati. Dessa människor - många med europeiskt medborgarskap - har drivit kampanjer för censur, bojkotter, våld och för nya lagar som bannlyser “islamofobi”.
Teckningarna avslöjade för den allmänna opinionen att det finns länder som är villiga att våldföra sig på diplomatiska regler i politiskt opportuna syften. Onda regeringar som Saudiarabiens etablerar “gräsrotsrörelser” för att bojkotta dansk mjölk och yoghurt, samtidigt som de skoningslöst skulle krossa en gräsrotsrörelse som slogs för rätten att rösta i fria val.

Jag är här i dag för att försvara rätten att förolämpa inom lagens gränser. Ni kanske undrar: varför Berlin? Och varför jag?
Berlin har en rik historia med ideologiska utmaningar mot det öppna samhället. Det är en stad där en mur höll folk inom kommuniststatens gränser. Det var staden som satte fokus på slaget om invånarnas hjärtan och hjärnor. Försvarare av det öppna samhället undervisade människor i kommunismens tillkortakommanden. Marx arbeten diskuterades på universiteten, på skolor, på ledar- och kultursidor. Dissidenter som flydde från öst kunde skriva, filma, teckna och använda all sin kreativitet för att övertyga dem i väst att kommunismen långt ifrån var ett jordiskt paradis.
Trots självcensuren hos många i väst som idealiserade och försvarade kommunismen och östs brutala censur vann man striden.
I dag utmanas det öppna samhället av en islamism som tillskrivs en man vid namn Muhammed Abdullah som levde på 700-talet och betraktas som profet. Många muslimer är fredliga - inte alla är fanatiker.
Och vad mig anbelangar har de all rätt att vara sin övertygelse trogen. Men inom islam finns en stenhård islamistisk rörelse som motarbetar demokratiska friheter och vill tillintetgöra dem. Dessa islamister försöker övertyga andra muslimer om att deras sätt att leva är det rätta. Men motståndare till islam som försöker visa på felaktigheterna i Muhammeds läror anklagas för att vara aggressiva, hädiska, socialt oansvariga - till och med islamofobiska eller rasistiska.
Det handlar inte om ras, färg eller bakgrund. Det är en idékonflikt som överskrider gränser och raser.
Varför just jag? Jag är också en dissident, som de som flydde från den östra till den västra delen av den här staden. Jag föddes i Somalia och växte upp i Saudiarabien och Kenya. Jag följde profeten Muhammeds levnadsregler. Precis som de tusentals som demonstrerar mot de danska teckningarna tyckte jag att Muhammed var fullkomlig - den enda källan till och själva kriteriet för det goda mot det onda. När Khomeini 1989 krävde Salman Rushdies död för att denne förolämpat profeten Muhammed tyckte jag att han hade rätt. Det tycker jag inte längre.
Jag tycker att profeten hade fel när han satte sig själv och sina idéer över kritiskt tänkande.
Jag tycker att profeten hade fel när han anbefallde att kvinnor skulle underordnas män.
Jag tycker att profeten hade fel när han påbjöd mord på homosexuella.
Jag tycker att profeten hade fel när han sa att avfällingar skulle dödas.
Han hade fel när han sa att äktenskapsbrytare skulle pryglas och stenas, och tjuvarnas händer huggas av.
Han hade fel när han sa att de som dör i Allahs namn skulle belönas med paradiset.
Han hade fel när han hävdade att ett rättvist samhälle bara kunde bygga på hans idéer.
Profeten Muhammed gjorde och sa bra saker också. Han uppmuntrade välgörenhet mot nästan. Men jag står för åsikten att han brast i respekt och förståelse för dem som inte höll med honom.

Jag tycker att det är rätt att göra kritiska teckningar av och filmer om Muhammed. Det behövs böcker om profeten för att informera vanligt folk om honom.
Jag har inte för avsikt att förolämpa folks religiösa känslor, men jag böjer mig inte för tyranniet. Att begära att människor som inte godtar Muhammeds läror skulle låta bli att teckna honom är inte att begära respekt - utan att kräva underkastelse.
Jag är inte den enda som har hoppat av islam. Det finns flera som jag här i väst. Om de inte har några livvakter verkar de under falska identiteter för att skydda sig. Men det finns också andra som vägrar att foga sig: i Teheran, i Doha och Riyad, i Amman och Kairo, i Kartoum och Mogadishu, i Lahore och Kabul.
Precis som avhopparna från kommunismen har islams dissidenter varken kärnvapen eller vanliga vapen. Vi har inga oljepengar som saudierna. Vi bränner inte ambassader och flaggor. Vi vägrar ge oss hän i det kollektiva våldets rus. Till antalet är vi för få och för skingrade för att bilda något som helst kollektiv. Som valboskap här i väst är vi praktiskt taget utan betydelse.
Allt vi har är våra tankar, och allt vi önskar är en rättvis chans att uttrycka dem. Våra motståndare kommer att använda våld för att tysta oss. De kommer att manipulera, påstå att de är dödligt förolämpade. Kommunismens försvarare använde samma metoder.
Berlin är optimismens stad. Kommunismen föll. Muren slogs sönder. Saker och ting må se svåra och förvirrade ut i dag. Men jag är optimist i fråga om den andliga muren, den mellan frihetsälskare och dem som ger efter för förförelsen och tryggheten i de totalitära idéerna. En dag kommer den muren också att rivas.

Översättning: Nina Lekander

Av AYAAN HIRSI ALI

   Post in Politik